världen är grym...
Jag vet inte om det bara är jag men det känns som väldigt många hästar har fått gå vidare till de eviga gröna ängarna de senaste tiden. Min kompis hade en häst som fick en liknande prognos som människor kan få när dem drabbas av reumatism. Det fanns inget att göra för han hade ständigt ont i kroppen så han skulle inte heller gå som promenadhäst. Så igår 22/6 så fick han galoppera vidare till den andra sidan av världen och beta på dem oändligt stora ängarna. Men sen har jag även läst en blogg där hästen gjorde illa sig så svårt så den fick avlivas.
Världen är så grym ibland, och dessutom så uppskattar man inte alltid det man har förrän man mister det. Nu säger jag inte att någon av personerna jag har skrivit om inte uppskattade sina hästar. Utan jag tänker kanske mer kring mig, alltså min familj osv. Hur mycket dem betyder för en, och för att inte tala om Caisa?! Tänk om det skulle hända henne något? Nä urs nu ska jag inte tänka så men ändå, mina föräldrar har sagt till mig att man måste ha det i bakhuvudet för det finns en risk att något händer. Men sen samtidigt hur f*n ska man kunna tänka sig att mista det man älskar mest över allt annat i världen? För mig är det omöjligt. Att tänka så, för man kan aldrig veta hur det kommer gå till eller hur man kommer reagera.
Min hund fick avlivas i cancer -09. Hela det året var ett rent helvete. Min hund som jag har haft sedan jag var 5 år gammal, fick knöl på halsen och den spred sig sedan ut i hela blod-omloppet och han fick knölar på benen och på ryggen. Och troligtvis satte det sig även i hjärnan på balsansen. Jag viste att den dagen skulle komma då han inte skulle orka längre. Vi hade pratat mycket innom familjen att man måste ha det i bakhuvudet för den dagen kommer, oavsett man vill eller ej. Men hur ska jag kunna föreställa mig att hitta min egen hund liggandes på golvet, helt orörlig? Att det vände på en timme, en timme innan hade min syster varit ute och gått med Zacke och han var till och med ovanligt pigg efter sina operationer mot knölarna. Och sedan en timme senare har gett upp totalt.
Zacke somnade in på gräsmattan utanför djursjukhuset i lugn och ro, vi alla i familjen var där och han tog sin sista suck och somnade in för alltid.
Enligt mig är min hunds död ENBART veterinärernas fel. Dem gav prognosen hårsäcks inflamation två gånger och tillslut när vi ville ta bort knölen för att den var så stor och då gjorde dem ett prov på knölen och det visade sig vara elakartad cancer. Men då hade knölen redan hunnit spruckit en gång och spridits i blodsystemet.
Skulle vet. ha gjort ett prov på knölen den dag min mamma var inne på sjukhuset för att kolla upp knölen skulle han ha levt idag.
Men när den dagen kom då Zacke inte orkade mer så var det dags att ge igen all kärlek han har givit oss under dessa år, att låta honom slippa den smärtan och lidandet och få gå vidare och möta vad nästa liv har att erbjuda. Det är våran skyldighet jag tycker vi ha för våra djur oavsett sort. Att låta dem slippa lida när det inte finns chans eller livsglädje för att klara sig.
efter operation
sista bilden ♥
Världen är så grym ibland, och dessutom så uppskattar man inte alltid det man har förrän man mister det. Nu säger jag inte att någon av personerna jag har skrivit om inte uppskattade sina hästar. Utan jag tänker kanske mer kring mig, alltså min familj osv. Hur mycket dem betyder för en, och för att inte tala om Caisa?! Tänk om det skulle hända henne något? Nä urs nu ska jag inte tänka så men ändå, mina föräldrar har sagt till mig att man måste ha det i bakhuvudet för det finns en risk att något händer. Men sen samtidigt hur f*n ska man kunna tänka sig att mista det man älskar mest över allt annat i världen? För mig är det omöjligt. Att tänka så, för man kan aldrig veta hur det kommer gå till eller hur man kommer reagera.
Min hund fick avlivas i cancer -09. Hela det året var ett rent helvete. Min hund som jag har haft sedan jag var 5 år gammal, fick knöl på halsen och den spred sig sedan ut i hela blod-omloppet och han fick knölar på benen och på ryggen. Och troligtvis satte det sig även i hjärnan på balsansen. Jag viste att den dagen skulle komma då han inte skulle orka längre. Vi hade pratat mycket innom familjen att man måste ha det i bakhuvudet för den dagen kommer, oavsett man vill eller ej. Men hur ska jag kunna föreställa mig att hitta min egen hund liggandes på golvet, helt orörlig? Att det vände på en timme, en timme innan hade min syster varit ute och gått med Zacke och han var till och med ovanligt pigg efter sina operationer mot knölarna. Och sedan en timme senare har gett upp totalt.
Zacke somnade in på gräsmattan utanför djursjukhuset i lugn och ro, vi alla i familjen var där och han tog sin sista suck och somnade in för alltid.
Enligt mig är min hunds död ENBART veterinärernas fel. Dem gav prognosen hårsäcks inflamation två gånger och tillslut när vi ville ta bort knölen för att den var så stor och då gjorde dem ett prov på knölen och det visade sig vara elakartad cancer. Men då hade knölen redan hunnit spruckit en gång och spridits i blodsystemet.
Skulle vet. ha gjort ett prov på knölen den dag min mamma var inne på sjukhuset för att kolla upp knölen skulle han ha levt idag.
Men när den dagen kom då Zacke inte orkade mer så var det dags att ge igen all kärlek han har givit oss under dessa år, att låta honom slippa den smärtan och lidandet och få gå vidare och möta vad nästa liv har att erbjuda. Det är våran skyldighet jag tycker vi ha för våra djur oavsett sort. Att låta dem slippa lida när det inte finns chans eller livsglädje för att klara sig.
efter operation
sista bilden ♥
Kommentarer
Trackback
